Berättelsen om Tjurskallen!

Jag har fått förfrågan om att skriva ett inlägg om att skratta åt sig själv så det tänkte jag bjuda på här genom att berätta om en liten incident som jag var med om för massor med år sedan.

Berättelsen om Tjurskallen!

Jag hade en period i mitt liv då jag tyckte väldigt mycket om djurdelar; fågelfjädrar, bendelar tänder osv. Hittade jag en död fågel så åkte den in i frysen för senare bruk. :)
Jag hade fått den briljanta idén att jag ville ha ett djurkranium på väggen, gärna ett riktigt stort. Så när jag fick höra att ett par vänner skulle slakta några tjurkalvar så bad jag om en skalle. Jag var inte helt nöjd med det då jag i min naivitet trodde att en tjurkalv inte har så stort huvud.
Så en dag hittade jag en svart sopsäck på min trappa och i den låg tjurskallen. Wow, perfekt! Bortsett från en liten detalj, allt var kvar; öron, ögon, päls till och med den stackarns sista måltid fanns osvald i sötnosens mun. Nåja, man får vad man ber om så det var bara att ta tjuren vid hornen och sätta igång. Jag insåg att koka huvudet var den bästa lösningen för att få bort allt och släpade upp det gigantiska huvudet och in i köket. Väl där insåg jag att det fanns ingen chans att få plats under fläkten på spisen. Tänka om, alltså. Ah, zinkbaljan och en brasa.
Ner på gården, tända en brasa bygga upp en eldstad med tegelstenar, på med baljan och börja bära vatten. Två hinkar i taget, mitt i vintern, snö och kallt. Om jag tar varmt vatten så kokar det nog snabbare. Fram och tillbaka, två hinkar i taget, skvimp, hett vatten. Ni kan nog räkna ut vad som hände med det utskvimpade vattnet. Precis, det blev till is.
Så, swosh, halkade jag till och hällde två hinkar hett vatten över mig och drattade på ändan så det small om det och här kommer det intressanta. Min reaktion!

Den första spontana reaktionen var att i skam titta mig omkring för att se om det var någon som såg det pinsamma, där avbröt  jag mig dock och såg för mitt inre hur kul det måste ha sett ut. Så då började jag asgarva istället.
Men varför skämdes jag? Varför var det så pinsamt att göra det naturliga att halka omkull? Skämmas tycker jag man ska göra när man gör något dumt med flit. Ungefär.

Och det är ju så vi borde göra mer, så länge man inte skadar sig så kan man skratta åt det. Bjuda på sig själv så att andra får ett skratt som gåva.

Fler historier kommer. :)