 |
| Foto by Karvegard |
Washington DC. På en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007.
En man med violin spelar Bach i en timme.
Under den timmen passerar ca 2000 personer.
Efter 3 min spelande uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar ned tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan vidare.
Efter 4 min. Violinisten får sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt utan att stanna.
Efter ca 6 min. En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund, men tittar snart på klockan och går vidare.
10 minuter senare. Ett barn i 3-årsåldern stannar, men modern drar honom vidare. (Flera barn stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar)
Efter 45 min. Violinisten har spelat oavbrutet. Endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund.
Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att sakta in. Violinisten fick ihop 32 dollar sammanlagt.
Efter en timma. Musikanten slutar att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar.
Sanningen:
Musikanten som spelade är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar. Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston där biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.
Detta är en sann historia:
Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar.
Man ställer frågan:
"Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina koncerter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?"
En slutsats i mängden:
Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument...
HUR MYCKET ANNAT GÅR VI MISTE OM?
Text: Jan Gunnarsson
Se mina videobloggar!
Kom ihåg att gilla det här på Bloglovin nedan! Då hjälper du mig att göra den här bloggen större!
Ett fantastiskt experiment. Det här tål verkligen att tänkas på.
SvaraRaderaEn annan sak man kan säga om detta är att de som går på konserter, har valt efter tycke och smak, vad de vill lyssna på, till skillnad mot de på T-banestationen. Sen tillkommer stress och andra faktorer, vilket gör att resultatet av experimentet inte är empiriskt, men väl en tankeställare.
Oj, så sant..
SvaraRaderaVad fantastiskt tänkvärt! Vilken historia! Tack för att du delade den!
SvaraRaderaÅ så tänkvärt!
SvaraRaderaMycket tänkvärt! Jag tycker att det är väldigt spännande med experiment som detta, tack för att du delade med dig! :-)
SvaraRadera