INSIKT ÄR BöRJAN TILL RÄDDNING FÖR DEN UTBRÄNDE!

Denna artikel är skriven av gästbloggaren Malinka Persson.


INSIKT ÄR BöRJAN TILL RÄDDNING FÖR DEN UTBRÄNDE!


Att vara utbränd och deprimerad är (eller har varit för mig) att inte förstå var man ska lägga sitt fokus, att inte förstå att det är det personliga måeendet som är viktigast - inte den roll man spelar i samhället!

Så vill jag sammanfatta mina erfarenheter de senaste åren. 
År 2007 drabbades jag av en stor förlust samtidigt som den ekonomiska delen av mitt företagande sjönk rätt drastiskt och gav mig problem på flera fronter. Att hantera båda dessa saker samtidigt är mer än vem som helst klarar av att göra, och jag stod rätt ensam mitt i det. Mitt största stöd hade försvunnit, och min familj stod oförstående inför hur jag hanterade mitt liv just då, och jag vågade inte berätta för dem hur jobbigt det var.

För många år sen sade min pappa till mig att man måste ha mål i livet, att man måste ha något att se fram emot - speciellt när man känner sig nere. Den gången var jag inte i en position att applicera det på mitt liv, men det är vad jag gjorde den här gången. Jag tog för mig av sådant som var enbart roligt och givande, för att ens hålla näsan ovanför vattenytan. Föreningsliv kan vara väldigt positivt på många sätt, och jag kände mig uppskattad och som att jag var en bra person i mitt ideella arbete. Det där med att tjäna pengar hamnade lite vid sidan om, och jag såg mitt föreningsarbete som personlig marknadsföring.

Jag ska inte säga så mycket om vad som hänt i mitt liv, men desto mer om hur jag fungerat och hur jag till slut insåg vad som var fel.

En av de främsta reaktioner jag såhär i efterhand kan se hos mig själv, var att gå på högvarv konstant, och att tvinga min hjärna till en extrem idérikedom. Jag tillät mig inte att tänka och känna efter, utan jag tvingade mig framåt, framåt - att komma med nya idéer var en av mina främsta tillgångar just då. Att jag inte klarade av att utföra dem var något helt annat, och något som bidrog till en konstant känsla av skuld och skam - i alla fall i de fall idéerna rörde mig personligen. För jag har åstadkommit saker; inte så mycket i mitt företagande som jag gjort i föreningen jag varit aktiv i - men desto mer där!

Det dumma med depressioner och uträndhet är att det blir en ond cirkel till slut. Något som kanske hade ordnat sig om man förstått vad som var på gång från början, utvecklar sig genom små, osynliga steg, till något som inte går att hantera. Hos mig personligen har det hela tiden dykt upp saker - en del stora, en del mindre - men som tillsammans blivit en enda stor klump som jag inte klarat av att ta itu med. När alla saker som hänt dessutom händer innan man hunnit ta sig ur den förra blir det inte bättre.

Jag är lagd åt det filosofiska hållet och tror att tankens makt är större än vi tror. Jag tror att lagen om attraktion är något vi alla skulle behöva bli bättre på att förstå och använda oss av. Det jobbiga med det är att det lägger ett väldigt stort ansvar på mig själv, och vetskapen om att jag själv dragit på mig det här är inte särdeles roande - men å andra sidan så ger det ju ett enormt spännande perspektiv om man tittar framåt!

En av de största insikter jag gjort under det här året är att jag måste ta hand om mig själv först och främst. Jag måste vara lite egoistisk och se till att jag själv och mitt liv fungerar - annars går jag sönder. Det är vad som hände mellan mig och föreningen; jag använde den som ett sätt att fokusera bort från det som gjorde ont, och glömde att jag själv måste överleva någonstans på vägen. Faktum är att det var flera personer som vid ett flertal tillfällen påpekade att jag måste ta hand om mig själv - och till slut insåg jag det själv också!

Idag har jag inte längre något företag. Jag gjorde det som var smartast just då - jag lade ner mitt företag till fördel för mitt mående. Nu är jag i stället arbetslös med allt vad det innebär, men åtminstone har jag fått ägna mig åt mig själv ett tag, och jag mår mycket bättre idag än jag gjort på länge. Givetvis är jag inte helt färdig än, men nu har jag åtminstone haft tid att återhämta mig en aning, och känner mig inte konstant skyldig för allt jag inte lyckas åstadkomma. Nu söker jag aktivt jobb, och förhoppningsvis kommer jag att klara av det när jag väl får ett. Företagandet kommer jag att ta upp igen vid tillfälle - men först tänker jag se till att jag dels har bättre förutsättningar, dels mår bättre - men sen, ni!

Så - min egen tolkning av allt som hänt lyder ungefär såhär;

Depressionen jag tidigt i år insåg att jag haft under flera år grundar sig i privata och personliga tragedier som pågått under flera år.
Utbrändheten som lade sig ovanpå detta kommer sig av det ideella arbete jag lade ner i en förening som var viktig för mig.
Jag glömde bort att jag själv existerar och att jag kommer före allt annat, om jag ska fungera och kunna göra ett bra jobb utanför min personliga sfär.

I slutänden handlar det nog om att lära sig lyssna på sig själv och sin kropp - know thyself, som Oraklet säger i the Matrix. Det skriver nog min pappa under på, för det var han som fick mig att inse att något var allvarligt fel - inte på ett sätt som jag uppskattade, men ändå! Han fick mig att börja tänka, och därur kom insikten att något inte stämde i hur jag var, reagerade och agerade. Det är inte likt en frisk mig att stå tillbaka och ta emot när det kommer jobbiga saker kastade mot mig - men det var där jag var. Jag hade inget försvar kvar utan trycktes längre och längre ner i skorna tills det inte fanns något som helst kvar av mig.

Tills nu, förstås! Jag var ju smart och fick hjälp! Jag har varit sjukskriven och gått i terapi (som i och för sig fungerade sådär), och de människor jag haft att göra med har alla varit väldigt förstående och hjälpsamma. En vacker dag blir det nog människa av mig också igen!

__________________________________________________________________________

Skrivet av:

Malinka Persson

photographer

www.eye-c.se