Foto by Karvegard |
Många gånger så möter vi motgångar och ouppnådda mål, frustration och uppgivenhet. Och så ställer vi oss frågan: Varför uppnår jag inte mina mål?
Rädsla för misslyckande säger många, och det håller jag till viss del med om. MEN, det handlar lika ofta om att vi är rädda för att lyckas!
Alla mål förutsätter att en förändring sker för att bli uppfyllda, en förändring som kräver att vi ändrar våra levnadsvanor, beteenden och attityder. Och det är där rädslan för framgång ligger. Vi tar några exempel:
* Att gå ner mycket i vikt: Förutom att det krävs en förändring i dina levnadsvanor såsom kost och fysisk aktivitet så väntar även andra saker. Du kommer få ett annat bemötande från omgivningen. Ett bemötande som du kanske inte är van vid, fler komplimanger, annan typ av blickar från främmande människor. Om övervikten egentligen handlar om ett slags skydd för att slippa den typen av uppmärksamhet kan det vara svårt att acceptera.
Det kräver också ett annat bemötande från dig själv. Du kommer ha en mer positiv bild av dig själv, en bild som inte stämmer överens om du har en negativ bild av dig själv. Och att gå från en negativ självbild till en positiv kan vara skrämmande och föda en rädsla för framgång.
* Att bli befordrad: Det vore ju väldigt roligt. Här kan rädslan för framgång handla om kollegernas bemötande, tvivel på den egna kompetensen, stämmer statusen vid en befordran överens med den bild du har av dig själv, ditt eget värde och omvärldens syn på dig.
* Att vara smärtfri eller frisk: När smärta eller sjukdom är långvarig kan den bli en del av våran identitet. Smärtan har blivit en del av dig, ett av dina samtalsämnen, den styr ditt sätt att röra dig, den styr vad du klarar och inte klarar och väldigt mycket i ditt liv kretsar kring den. Om smärtan försvann så skulle den lämna ett tomrum efter sig, och vad skulle du fylla det med?
Jag har en vän som genomgick en magsäcksoperation som blev en succé. Hon gick ner väldigt mycket i vikt, blev mycket snyggare, köpte nya kläder, fick massor av komplimanger hon inte fått på många, många år, hon fick mycket lättare att röra sig, andningen blev obehindrad och jag måste erkänna att jag faktiskt körde förbi henne en dag utan att känna igen henne. :)
Nåväl, när hon hade gått ner ungefär 30 kilo så frågade jag henne hur det kändes. Hur känns det att se dig i spegeln nu? Hon ryckte på axlarna och sade att det var som vanligt, hon såg ingen skillnad i spegeln. Självklart märkte hon på kläderna att något hänt, men när hon såg sig i spegeln så såg hon sin gamla, överviktiga kropp!
Väldigt fascinerande och ett tydligt bevis på att det mentala inte har hunnit med förändringen. Det här visar så tydligt hur viktigt det är med våra mentala bilder och att dom behövs för att göra en förändring.
Känner igen mig lite i din vän där när det gäller viktnedgången. Jag ser det bara på mig själv när jag ser mig i tv-rutan. Annars ser allt ut som vanligt, även om jag rent fysiskt känner och märker på kroppen att den blir mindre. Undrar om jag någonsin kommer "känna" mig smal...?
SvaraRaderasv: Nej men vilken slump.. visste inte att det var du - vilken tur jag hade :)
SvaraRaderaSuttit och läst här en stund och du.. du skriver otroligt bra, man fängslas och får en tankeställare.
Sv; tack och desamma ;D
SvaraRadera