Krocka med rätt person!

Foto by Karvegard

På sidan Värdskapet kan man läsa berättelser om fantastiska människor! Idag läste jag den här berättelsen om en krock mellan två bilar och jag ville dela med mig av den. Läs och fascineras över att det finns sådana människor!


Vi sitter i soffan, jag, hustrun och vännen Maryam som kommit på middag från Uppsala.
"Nu ska ni få höra vad som hände mig för någon vecka sedan". Hennes ansikte avslöjar en blandning av allvar och glädje.

"En morgon, när det var frost ute, sätter jag mig i bilen för att åka till förskolan, där jag arbetar. Efter ett par kvarter ser jag en bil som stannat vid övergångsstället för att en mamma med två barn ska gå över. Vad jag inte ser är att det är blixthalka på vägen, så inget händer när jag trycker på bromsen. Jag hinner tänka att jag ska svänga av vägen, men det finns ingenstans att åka, så jag kör rakt in i bilen framför mig.
PANG!
Det blir en ordentlig smäll och jag hör hur saker går i kras. Jag har säkerhetsbälte på mig, så jag blir bara omskakad. Och omtumlad av det som hänt. Jag får upp bildörren och går fram till bilen framför mig, känner en oro för att en person kan var skadad. På trottoaren står mamman med sina barn.

Jag ser två små barn i bilen. Då öppnas dörren och ut kommer en lång kille, han ser att jag är lite "hispig", går fram till mig och..... kramar och kramar mig, jättelänge och säger lite tyst, "lugn min vän, bara lugn, det är ingen som kommit till skada. Jag hann se dig i backspegeln och kunde styra undan för mamman och hennes barn".
Ytterligare en man dyker upp som kliver ur bilen bakom mig och han kommer fram och undrar om vi behöver ett vittne.
"Nej, det behövs inte", säger han som nyss kramat mig, "det är en olycka och ingen är skadad".
"Vilken tur", säger mannen och undrar om han kan hjälpa till med något.
"Kanske du kan köra henne dit hon ska", säger den långe, "jag hinner tyvärr inte, då jag måste få ungarna till skolan".
"Jag kan nog köra själv", säger jag.
"Absolut inte", säger de två männen nästan samtidigt.

Jag byter telefonnummer med den vänlige mannen jag kört in i och får skjuts av den andre till min förskola. Väl på jobbet så ser de att jag är helt omtumlad av det som hänt. En stund senare kör en av mina kollegor hem mig och stannar en stund för att jag ska bli lugn. På eftermiddagen ringer mina arbetskompisar och undrar hur det är. Vilka underbara kollegor va?

Jag ringer upp killen som jag kört på, han heter Kenneth Svensson, och börjar med att be om ursäkt för det som hänt, men hinner inte med hela meningen innan han säger:
"Det är lugnt, vi är bara människor, det blir lite fel ibland".
Människor, när vi är som bäst.
Skrivet av: Jan Gunnarsson